Det finns saker som talar för och emot alla källor till stamceller. Men tänk om man inte skulle behöva tillföra nya stamceller alls? Tänk om vi skulle kunna manipulera de befintliga stamcellerna? Få dem att föröka sig och utvecklas medan de fortfarande är inne i patienten? Det kan verka långsökt men forskarna lär sig allt mer om var stamcellerna finns och vilka signaler och epigenetiska mekanismer som styr deras öde. En sådan metod kanske inte är långsökt så länge till.

Epigenetisk forskning spelar en nyckelroll i stamcellsteknik och ställer frågan vad som gör en stamcell till en stamcell. Och hur utvecklas de till specifika vävnader? Alla celler i en vuxen kropp innehåller exakt samma DNA (samma gener). Skillnaden mellan olika celltyper ligger därför i den speciella undergrupp av gener som verkligen används. Epigenetiken kan

betraktas som de kemiska modifieringar av DNA som styr genanvändningen.

Forskning utförd av Amanda Fishers grupp (London, Storbritannien) och andra antyder att när celler utvecklas mot specifika öden stänger olika epigenetiska modifieringar av vissa delar av deras genom. Den begränsade tillgängligheten till generna visar sig sedan genom cellernas begränsade utvecklingspotential. Eftersom stamceller kan ge upphov till alla celltyper, antas det – och har faktiskt även visats i studier – att deras DNA är mer öppet för instruktioner och manipulationer, d.v.s. att deras epigenetiska instruktioner saknas (eller inte slagit igenom än).

Genom att dechiffrera dessa instruktioners karaktär – hur epigenetiska modifieringar upprättas och vidmakthålls och hur de påverkas av cellens omgivning – hoppas forskarna få fram bättre cellodlingsteknik för att omvandla stamceller till specifika celler. Och slutligen skulle stamceller kunna manipuleras direkt i patienten med hjälp noggrant riktade läkemedel.

Till följd av de olika tekniska, etiska och praktiska begränsningarna, som motviljan i USA mot att ge anslag, kan det dröja länge innan vi får några cellbaserade behandlingar. Men en förståelse av stamcellernas epigenetiska hemligheter kommer säkerligen att utgöra en grund för deras framtida terapeutiska användning. I en sådan utveckling spelar det europeiska Epigenome Network en särskilt avgörande roll.