När embryot bara är några dagar gammalt, och inte så mycket mer än en boll av celler, finns det en liten region – den inre cellmassan (ICM) – som kan isoleras och odlas i kultur. ICM kan ge upphov till alla vävnader i en vuxen organism (s.k. multipotens). Om den lämnas i fred kommer den faktiskt att utvecklas till ett foster medan de omgivande cellerna blir moderkaka och andra vävnader.

Under vissa odlingsbetingelser kan man skapa embryonala stamceller (ES) från ICM. ES-celler kan hållas i kultur länge, eftersom de är självförnyande och hela tiden skapar identiska dotterceller. Forskarna har upptäckt att förutom att ES-cellerna kan förnya sig själva kan man få dem att utvecklas till nästan vilken celltyp som helst genom att ändra odlingsbetingelserna. De här fynden födde tanken att ES-celler skulle kunna ge en så gott som obegränsad källa till specialiserade celler för att ersätta sjuka celler – hjärnceller vid neurodegenerativa sjukdomar, hjärtceller vid hjärtsjukdomar osv. Vidare skulle forskarna kunna skapa embryon genom terapeutisk kloning, och på så sätt få fram patientidentiska ES-celler och komma runt problemen med vävnadsavstötning.

Är alltså den ljusnande framtid vår? Kanske, men kloning är en svår, långdragen process som begränsas både av tillgången på äggdonatorer och av en låg frekvens lyckade kloningar. Det innebär att det för närvarande är långt kvar innan klonade patientidentiska ES-celler kan utgöra en möjlig behandlingsresurs. Det är också många tekniska problem med normala (inte klonade) ES-celler, som för tillfället utesluter att de används kliniskt. Aravinda Chakravarti (Baltimore, USA) och hans medarbetare upptäckte att humana ES-celler som odlas under lång tid potentiellt ackumulerar cancermutationer. Det är inte så bra om de ska injiceras i patienter. Och humana ES-celler odlas för närvarande på icke-humana ”matarceller”, vilket skapar väsentliga säkerhetsproblem. Slutligen är de aktuella protokollen för att åstadkomma specifika celltyper från ES-celler inte konsekvent effektiva eller robusta och måste förbättras, i synnerhet om man vill skapa ett stort antal celler.

Det här är i princip tekniska problem, som förhoppningsvis kan besegras när vi väl förstår dem helt och fullt. De etiska invändningarna mot användning av stamceller är kanske svårare att övervinna. En del anser att det är oacceptabelt att förstöra mänskliga embryon för att tillverka ES-celler. I USA har faktiskt federala anslag till ES-forskning dragits in efter påtryckningar från ”Ja till livet”-organisationen. Själva kärnan i debatten är när livet ska anses börja, och vid vilken tidpunkt ett embryo har rättigheter eller behöver skydd. På ett foto nyligen i New Scientist från en ”Ja till livet”-demonstration såg man en person som bar ett plakat med texten ”embryon är inte laboratorieråttor”. De förfäktar alltså åsikten att en mikroskopiskt liten boll av humana celler i en odlingsskål förtjänar mer respekt och privilegier än en levande gnagare med ett hjärta som slår.

Inte helt överraskande finns det invändningar mot terapeutisk kloning i ”ja till livet”-lägret. Men inte bara där utan även bland dem som fruktar att tekniken skulle kunna användas för s.k. reproduktiv kloning – skapande av klonade individer. Följaktligen skulle vissa länder, däribland USA, helst se att tekniken förbjöds fullständigt. Att teknik kan användas för icke önskvärda syften är ett urgammalt dilemma. Men att sluta forska p.g.a. rädsla för missbruk skulle trotsa de grundläggande vetenskapliga principerna.

Skulle det inte vara bättre att lagstiftningsvägen stävja dessa icke önskvärda syften? USA:s invändningar mot forskning på embryonala humana stamceller ger Europa ett försprång inom det här området. Och trots de tekniska hindren innebär den självförnyande, men ändå multipotenta, naturen hos ES-cellerna att de förblir ett ovärderligt utgångsmaterial som lovar gott för framtida behandling.