Forskare som undersöker de genetiska hemligheterna bakom stamceller har hittat ett antal gener och proteiner som delvis skulle kunna förklara cellernas otroliga egenskaper. Genetik är en del av problemet, och epigenetik lägger till en extra dimension. I det senare fallet har Amanda Fisher med kollegor vid MRC Clinical Sciences Centre gjort en mycket intressant upptäckt.

De jämförde mönster i histonernas svansar från embryonala stamceller med de i mindre flexibla celler, som tex vuxna stamceller som gör blodceller. Förvånande nog var histoner nära ett antal gener i embryonala stamceller märkta med motstridiga markörer. Samtidigt som dom ”flaggades” för aktivitet märktes dom med tystande markörer. Dessa till synes förvirrande instruktioner till näraliggande gener är för tillfället ett hett forskningsområde.

De dubbelmärkta generna hjälper olika typer av celler att differentiera. Fisher och hennes team tänkte sig att aktiva markörer ställde in generna på att slås på i vissa steg i differetieringsprocessen, medan de tystande markörerna höll genen i schack ända till tiden och platsen stämde (Azuara et al 2006). För att bekräfta sin misstanke studerade de celler som inte hade förmågan att bilda tystande markörer. Som väntat differentierade cellerna inte korrekt utan slog på generna för tidigt.

Ungefär samtidigt kom ett forskarlag lett av Bradley Bernstein vid Broad Institute och Harvard Medical School fram till liknande slutsatser. Bernstein och hans team hade studerat kontrollregionerna på gener som kodar för transkriptionsfaktorer vilka är viktiga för differentieringen av olika celltyper. Även de upptäckte att sådana gener innehöll både aktiverande och inhiberande histonmarkörer. Dessutom innehöll embryonala stamceller många fler av dessa bivalenta märkningar än differentierade celler (Bernstein et al 2006).