En stamcell delar sig på ett speciellt sätt för att producera två celler: Den ena blir en kopia av stamcellen själv, den andra utvecklas till en mer specialiserad celltyp. Den mer specialiserade cellen ger i sin tur upphov till andra, ännu mer specialiserade celler, en process som kallas differentiering. På så vis begränsas en cells karriärmöjligheter mer och mer tills dess att en slutlig, specifik celltyp har bildats.

Inte alla stamceller är skapade lika. Stamceller i de förnybara vävnaderna i vår kropp, som till exempel huden och levern, verkar bara kunna producera ett smalt spektrum av celltyper. Det råder mycket kontrovers kring huruvida dessa ”vuxna” stamceller kan fås att göra stamceller som är långt mer flexibla och kan ge upphov till många olika celltyper.

Den mer extrema sortens anpassningsförmåga kännetecknar embryonala stamceller: celler ifrån embryon som bara är några dagar gamla. Embryot är ett litet klot innehållandes några hundra celler av vilka de som är förutbestämda att bilda kroppen verkligen är mycket anpassningsbara. Pluripotens, eller förmågan att kunna bli praktiskt taget vilken cell som helst i kroppen, gör embryonala stamceller mycket attraktiva för forskare inom området för regenererativa behandlingar. Stamceller skulle till exempel kunna förnya hjärtmuskulatur som skadats under en hjärtattack eller ersätta förlorade hjärnceller hos patienter med Parkinsons sjukdom.

Mer kunskap om hur stamceller fungerar och hur celler differentieras är en förutsättning för att detta ska fungera säkert och tillförlitligt . Allt detta handlar i grund och botten om hur generna i en enskild cell är arrangerade. Alla celler i kroppen (förutom röda blodkroppar som förlorar det mesta av sitt DNA) innehåller precis samma genetiska information. Hur kan det bildas så många olika celltyper om alla innehåller samma gener? Svaret ligger i hur dessa gener användes under differentieringsprocessen.