En del celler lyckas faktiskt bibehålla sin ungdomliga anpassningsförmåga. Stamceller är föremål för intensiv granskning av forskare som hoppas kunna utnyttja dessa kvaliteter för att laga skadade vävnader och organ. Adulta stamceller skulle kanske kunna förmås att bilda ett vidare omfång av vävnader än de redan gör , mer som en läkare som skolar om sig till advokat än en sumobrottare som blir ballerina. Eller också skulle forskarna, likt stränga föräldrar, kunna tvinga embryonala stamceller, som är ännu mer plastiska, att bli den önskade celltypen.

Likväl som det hjälper oss att utveckla stamcellsbehandlingar, ger en förståelse av hur dessa nyckfulla celler håller alla dörrar öppna, också ny kunskap om embryonal utveckling och om hur vävnader som hud kan återbildas.
Det visar oss även vad som händer när dessa saker går snett. Växande bevis finns för att felaktiga stamceller tex ligger till grund för många fall av cancer. Mer kunskap om hur specialiseringsprocessen går snett i dessa celler skulle kunna leda till nya behandlingsmetoder.

Stamcellernas anpassningsförmåga kontrolleras i hög grad av epigenetik. Ny forskning tyder på att många av dessa celler är förutbestämda för en viss ”karriär”, men avhålls ifrån specialisering tills tiden är inne. Detta drag, som kallas bivalens, skulle kunna förklara en gammal gåta inom utvecklingsbiologin: hur gör stamceller för att förbli ”stammiga”.