Lejonhannar tillhör de sexuellt allra mest aktiva däggdjuren. I fångenskap har det t.o.m. hänt att de parat sig med tigerhonor. I jämförelse med ungen, som kallas ”liger”, ser föräldrarna ut som vanliga huskatter. Det är inte ovanligt att ligern är drygt 3,5 meter lång och väger dubbelt så mycket som mamma eller pappa. Men om man låter en tigerhane para sig med en lejonhona får man ett ”tejon” som är avsevärt mindre än sina föräldrar. Varför blir ligern så stor och tejonet så litet? Varför skulle det ha någon betydelse vem som är mamma och vem som är pappa, om ett lejon och en tiger parar sig? Fick vi inte lära oss i biologin i skolan att båda föräldrarna bidrar med lika mycket gener till avkomman? Om man korsar häst och åsna ser man liknande effekter. En mula (avkomma till ett häststo och en åsnehingst) ser inte alls ut som en mulåsna (avkomma till en hästhingst och ett åsnesto). Det är alltså uppenbart att mamman och pappan påverkar generna hos avkomman på olika sätt.

I all tysthet håller den genetiska tidsålderns dogm på att genomgå en revolution. Det är dags att tänka mindre på gensekvenserna i sig och mer på hur generna uppför sig i sitt sammanhang och sin miljö. Bryan Turner (vid University of Birmingham i Storbritannien) tänker sig genomet lite grann som en grammofonskiva. Du spelar inte upp precis hela skivan samtidigt. Beroende på hur du ställer in din musikanläggning kan du lyssna till olika spår och dra upp volymen om du vill. Allt eftersom du utvecklas kommer vissa delar av genomet (generna) att spelas med olika volym som svar på stimuli i miljön. När vi tillverkar ägg och spermier återställs volymknapparna till grundläget. När könscellerna smälter samman och två genom blir ett, blir det en massa omprogrammering i ägget. I en befruktad cellkärna ligger två meter DNA hopnystat i ett utrymme som inte är större än några miljondels meter.